En filosofisk irrfärd genom Bergens fiskfängelse

Akvariet i Bergen vilar på Nordnesbakken, mitt i centrala Bergen, likt ett blött rop på hjälp mot Nordsjön. Det är Norges största akvarium (någonstans i Oslo har en liten sötvattensbehållare i en bibliotekskällare just sett sitt självförtroende rasa samman) och en av Bergens främsta turistattraktioner som lockar besökare i alla åldrar som på något sätt har insett att det är betydligt mer intressant att titta på fiskar än att sitta och bli pommes frites-fet medan man stirrar in en vit gipsvägg, djupt försjunken i självmordstankar.

Jag vet vad du tänker. "Akvarium? Är det inte bara en lyxig guldfiskskål?" Åh, vad härligt naivt. Så typiskt mänskligt: att beskåda en behållare och tro att man förstår dess innehåll. Vad hittar du då inuti detta vattenpalats av existentiell ångest för fiskar? Sextio akvarier breder ut sig över anläggningen, vart och ett ett universum i sig, innehållande levande fiskar och marina ryggradslösa djur som sköter sina sysslor med samma brådska och meningslöshet som kännetecknar all existens. Vilket, om man tänker efter, är en ganska låg ribba de har satt för sig själva. "Våra fiskar är inte döda!" borde vara det absoluta minimumet, inte en marknadsföringsgrepp. Blott i denna ekonomi tar man vad man kan få.

Inne i akvariet hittar du de vanliga misstänkta: du stöter på sjölejon, gentupingviner, uttrar, filippinska krokodiler (som jag har hört inte finns där för att akvariet fick slut på norska djur, utan snarare för att påminna oss om att naturen har några riktigt galna idéer om hur en reptil ska se ut), fiskar och otaliga andra varelser från både havet och regnskogen. Varför? Jo, delvis för att mångfald är skitviktigt men främst för att om man bara visar norska fiskar börjar folk fråga: "Kan jag inte bara åka till fjorden och se det här gratis?" En rimlig fråga, ärligt talat. Dock när du står där och pressar nyllet mot glaset som en desperat, ensam själ som söker kontakt, händer något märkligt. Du börjar förstå, på ett intuitivt plan, att du inte är skild från dessa varelser. Du är inte observatören skild från det observerade. Du är en del av samma magnifika, sammanlänkade nätverk som utgör livet.

Visionen för denna plats är enkel men djupgående: att väcka en kärlek till att lära sig om livet i havet (vilket är ädelt, såvida man inte är en av fiskarna. Då är det snarare ett livstidsstraff, för att blott existera, med minimala möjligheter till frigivning). De byggde inte det här för att de trodde att norrmännen behövde fler saker att göra på lördagar. Nej. Du kan läsa om havet i en bok. Du kan höra om det i skolan, med uttryckslöst ansikte och halvsovande medan en underbetald lärare läser ur en lärobok som var föråldrad redan innan du föddes, medan du stirrar på din telefon och uppdaterar samma tre appar som en hamster i ett hjul. Men det är inte att leva: det är bara att existera med extra steg. Eller så kan du stå sju centimeter från ett sjölejon och känna den rena, överväldigande essensen i livet självt. En av dessa upplevelser skapar förståelse. Den andra skapar provresultat. Jag låter dig gissa vilken som är viktigast.

Nu ska vi prata om hur det här stället kom till, för historien är nästan lika fascinerande som maneternas livscykel.

År 1960 hände något anmärkningsvärt i Bergen. Människor samlades faktiskt, öppnade plånböckerna och finansierade något enbart för glädjen att lära sig mer om varelser som aldrig skulle generera en enda krone i produktivitet. En insamlingskampanj svepte genom staden, och folk svarade, inte för att de blev tillsagda, inte för att det fanns skatteincitament, utan för att de någonstans i sitt kollektiva medvetande förstod att det var viktigt att förstå havet. Det här var gemenskap, kamrat. Det här var ädel solidaritet i praktiken: alla ställer upp, alla bidrar, alla drar nytta, alla inser att vissa saker är för viktiga för att överlåtas åt den giriga, ständigt antastande, fria marknadens osynliga hand.

Akvariet byggdes i samarbete med Havsforskningsinstitutet, vilket låter byråkratiskt men egentligen är en grupp nördar som verkligen, verkligen gillar fisk. Hans Chr. Gaserud och Helge Simers ritade anläggningen och den 27 augusti 1960 slogs portarna upp till det som vid den tiden var Nordeuropas största och modernaste akvarium. Tänk på det. År 1960, när U.S. of fuckin' A var upptagna med att sätta JFK på tronen, börja bomba Vietnam och skicka satelliter ut i världsrymden, byggde Bergen ett riktigt fint fiskhus. Det finns något vackert i det. Något djupt, typiskt norskt: om målet är att skapa ett samhälle värt att leva i, kanske man borde ägna mindre tid åt att kärnvapenbestycka rymden och istället värna om den rymd vi redan befinner oss i.

Inom dessa väggar lever mer än 300 arter, vilket är ungefär 299 fler än vad de flesta landkrabbor kan räkna upp. Sextio stora akvarier rymmer större biologisk mångfald än vad reptilhuset på din lokala djurpark rymmer... ja, reptiler. År 2016 öppnade de ett till marint akvarium som man kan beskåda både utifrån och inifrån, vilket antingen är ett arkitektoniskt underverk eller en fisks värsta mardröm.

Sommaren 2018 blev det fan ännu bättre. En splitterny och stor jävla utterdamm invigdes och två uttrar vid namn Gizmo och Bella flyttade in. Nu vill jag att du tänker på uttrar ett ögonblick. Närmare bestämt den eurasiska uttern (Lutra lutra): halvvattenlevande, köttätande däggdjur i mårdjursfamiljen. De håller varandra i handen när de sover så att de inte driver isär och dör i den oförlåtande oceanen. Det är hjärtevärmande. Jag gråter inte; det är bara havsvatten som jag har råkat få i ögat. Hela tiden. Från akvariet. Det är vad det är. Dessutom använder de stenar för att knäcka skaldjur. De är i princip djurrikets hipsters, som har levt utanför samhället och ätit ekologiskt i miljontals år. Om du någonsin har känt dig främmande för det moderna livet, om du någonsin har velat säga upp dig och flyta med strömmen och äta krabbor, är uttern ditt andedjur. De förkroppsligar dao-lärjungarnas begrepp "wú wéi" (traditionell kinesiska: 無為; förenklad kinesiska: 无为); ansträngningslös handling, att följa strömmen, att existera utan den ständiga, utmattande kampen om mer och mer och mer.

Om du nu undrar vad du ska göra med de små (eller om du själv är ett barn i själ och hjärta) så öppnades en lekplats på akvariets takterrass ungefär samtidigt som utterbassängen gjorde det. För saken är den att barn behöver röra vid saker, klättra på saker och ramla ner från saker. De behöver springa runt, skrika och trötta ut sig till ett tillstånd av fridfull dvala. Akvariet förstod detta. De skapade en plats där barnen kunde leka medan föräldrarna satt på bänkar och tittade på sina avkommor som lekte i klätterställningar. För att inte tala om utsikten! En enastående utsikt över Nordnes och havet, så även om du mår dåligt, så mår du åtminstone dåligt på en underbar plats. För ingenting avgrundsvrålar "barndomsminne" som att klättra på lekredskap medan uttrar dömer dig precis nedifrån. Havet ligger precis intill, förresten. Den faktiska jävla Nordsjön. Med vilda fiskar i. Men visst, låt oss titta på de instängda fiskarna i akvarierna istället. Människan (Homo sapiens sapiens) har fan verkligen överträffat sig själv som art.

Butiken har öppet under akvariets ordinarie öppettider och här hittar du fina souvenirer i de flesta former och storlekar. För ingenting säger "Jag har besökt fiskfängelset" som att köpa en gosedjurversion av en av de intagna. Nu vet jag igen vad du tänker. "En presentbutik? Som säljer varor? I ett akvarium? Det är ju fan bara kapitalism i valkostym!" Och till det säger jag: lugna dig. Presentbutiken säljer vykort, inte regnskog. Intäkterna hjälper till att finansiera forskning, bevarande och vård av djur som annars inte skulle ha någon som talar för dem. Är det perfekt? Nej. Är det bättre än alternativet, där djuren inte har något hem och ingen röst? Ja. Ibland måste man arbeta inom system man inte älskar för att uppnå resultat man gör. Det kallas visdom. Det kallas mognad. Det kallas att köpa en kylskåpsmagnet i form av en pingvin till sin mormor eftersom man glömde hennes födelsedag igen. Butiken har öppet sju dagar i veckan och du behöver ingen biljett för att handla. Du kan kliva in från gatan, köpa en gosedjursutter till din syster utan någon särskild anledning och sedan knalla ut i världen igen, med ett liv som blivit lite bättre tack vare att du nu äger en söt låtsasutter. Det är vad vi kallar "konsumtion med samvete." Eller kanske bara "shopping." Jag överlåter distinktionerna till människor med mer tålamod än vad jag haver.

Akvariet strävar också efter att erbjuda besökarna en matupplevelse genom sin passion för mat, dryck och utmärkt service. I Spiseriet (vilket är norska för "äteriet", eftersom Bergenborna är effektiva även när de är charmiga) kan du köpa glass, läsk, kaffe, yoghurt och andra "lätta" måltider att ta med dig. Jag sätter "lätt" inom citationstecken eftersom, låt oss vara ärliga, ingen som går till ett akvarium äter lätt. Inget säger "jag är ett med havet" som att äta en varmkorv stor som din underarm medan du tittar på en säl som simmar i cirklar, samtidigt som du undrar om den dömer dig för dina matval. Det är okej. Det är normalt. Det är vad varelser gör: vi förtär energi för att fortsätta existera. Det är inte girigt. Det är biologi.

Nu kommer vi till det riktigt viktiga: anledningen till att det här stället finns, utöver sin funktion som ett trevligt sätt att tillbringa en regnig norsk eftermiddag.

Samhället har allt att vinna på att Bergens akvariums besökare förstår något väsentligt: det finns ett nära samband mellan det man hittar vid närmaste kaj och förutsättningarna för allt liv på jorden. Inte bara i något avlägset hav, inte enbart i Stora barriärrevet eller på botten av Marianergraven, utan även där, i det kalla, lite grumliga vattnet vid kajen där fiskargubbarna står och klagar på dålig fångst. Det är samma principer som styr livet vid den där kajen som styr livet överallt. Samma nätverk av ömsesidigt beroende, samma kamp för överlevnad, samma vackra och ständigt förändrande evolutionens dans som avlade dig, mig och blåstången som spolats upp av Nordsjöns svallvågor.

Att sprida kunskap om den norska marina faunan var på sin tid själva grunden för att etablera detta akvarium. Det kommer aldrig att förändras. För här är sanningen som den härskande pedofiloligarkklassen inte vill att du ska veta: man kan inte skilja det lokala från det globala. Man kan inte koppla bort sin egen bakgård från resten av världen. Fisken under din brygga är släkt med fisken i Amazonas, med fisken i Sydkinesiska havet, med all fisk. Vi är alla sammanlänkade. Vi existerar i ett beroende av varandra och det som skadar en skadar alla.

När akvariet tar in djur från andra delar av världen (och det görs regelbundet) är det specifikt för att ge en upplevelse av mångfald och sammanlänkning. Ser du den där krokodilen från Filippinerna? Den haver samma grundläggande cellstruktur som du, samma överlevnadsdrift, samma instinkt att skydda sina avkommor, samma tillfälliga dåliga humör när någon stör dig under sömn. Akvariet anser (och jag tror att de har rätt) att det bästa sättet att väcka entusiasm och intresse för den norska marina faunan är att visa dig att hela världen är värd att bry sig om. Börja lokalt, utvidga globalt. Likt ringar på vattnet kan din omtanke sprida sig utåt och beröra allt den möter.

Akvariets verksamhetsidé, om man nu vill kalla det så, är att sprida kunskap om livet i havet genom att visa allmänheten en representativ utställning av den norska marina faunan och ge en informativ introduktion till det marina livet. Målet är att öka kunskapen och främja intresset för och förståelsen av den naturliga grunden för norskt fiske, jakt och vattenbruk. Nu vet jag vad du tänker. "Fiske? Jakt? Innebär inte det att man dödar djur?" Och ja, det gör det. Men här är den mogna, vuxna insikten som internetgenerationen har svårt att ta till sig: man kan uppskatta djur och samtidigt äta dem. Nyckeln är uppskattning. Nyckeln är förståelse. Nyckeln är att inse att när man tar från havet, tar man från alla och man har ett ansvar att bara ta det som kan ges. I en värld där korallreven dör och istäckena smälter och allt vi älskar sakta glider bort i tomheten, är ett akvarium fullt av djur som inte lider nästan trotsigt. Det är som att säga: "Hörru, vi kan inte rädda allt, men vet du vad? Dessa sälar har det jättebra."

Akvariet är tillgängligt för forskning och utbildning eftersom kunskap ska delas, inte hamstras som drakguld. Det samarbetar bland annat med Mabuwaya Foundation för att skydda den filippinska krokodilen, en utrotningshotad art som kräver att människor slutar förstöra dess livsmiljö tillräckligt länge för att den ska överleva. För så är det. Vi är problemet men vi kan också vara lösningen. Varje val du gör, varje handling du utför, bidrar antingen till förstörelsen av naturen eller till dess bevarande. Det finns ingen neutral mark. Krokodilen bryr sig inte om din politiska vanföreställning, din religion eller majonnäsen du recenserar i pyjamas på TikTok. Den vill bara överleva, precis som du. Krokodiler har funnits sedan dinosauriernas tid och vet du vad? Dinosaurierna finns inte längre. Dra dina egna slutsatser.

Akvariet begär ingenting av dig utom inträdesavgiften och din uppmärksamhet. Var uppmärksam. Titta noga. Låt dig själv känna något. För det är egentligen det allt handlar om. Samhörighet. Förståelse. Insikten om att du är en del av något stort, uråldrigt och vackert, något som kommer att bestå långt efter att dina bekymmer blivit grumliga siluetter i historiens dimmor.

Och någonstans, vid närmaste kaj, fortsätter livet som det alltid har gjort. Simma. Äta. Överleva. Fiskarna vet inte att du finns. Fiskarna bryr sig inte. Det, kamrat, är den största gåvan akvariet kan ge: ett ögonblick av perspektiv. En påminnelse om att universum inte kretsar kring dina önskningar, dina behov, dina majonäsrecensioner på TikTok.

Du är en individ av en av 2.1 miljoner beskrivna och namngivna arter på denna planet. Omfamna detta. Simma med strömmen. Eller simma mot den. Det minsta du kan göra är att dyka upp, applådera artigt när sjölejonet fångar en fisk i munnen och kanske gå därifrån med en något djupare förståelse för den förtrollande, våta världen under ytan.

Eller åtminstone med en fin kylskåpsmagnet.