Uschi-sushi på Brasserie Cachet

Jag uppskattar sannerligen detta land och dess befolkning. Detta land hyser de mest fantastiska, genomsnälla människovarelserna på denna världsboll (på samma sätt som alla andra länder och folkslag, så klart) och för att inte tala om Bergen, som är blott mer än bara en stad; det är även ett naturskönt mästerverk som målats av Shiva själv via hans bästa danssteg. Denna skönhet innefattar också dess natur med de sju bergen, den friska luften och regnet. Jag vill adoptera hela stället och gifta mig med fjordlandskapet.

Jag hyser även en närmast religiös vördnad för det östasiatiska köket. Speciellt sushi, ty det är mer än bara föda; det är en helig, minimalistisk konstform där varenda knivsnitt är en bön till världsalltet och slukandet av varje bit är en ritual.
En riktigt ljuvlig grej som Norge har välsignat sushin med äro detta påfund att applicera laxen på nigiri. Glöm alla dessa romantiska myter om tusenåriga samurajrecept som weeb-yuppies yrar om för att framstå som världsvana efter att ha krökat sig placebofulla på kokad nihonshu. Det var i själva verket ett gäng norska fiskmånglare som prackade detta på det japanska sushiköket och som senare spred sig därifrån till omvärlden.

Ett skräckexempel är "Norway Roll"; en helt spårad uramakizushi fylld med äggomelett, fejkkrabba och gurka, inrullad i nori och shisoblad, täckt med fet, norsk lax och sedan insmetad i citron och snuskig majonnäs. Normalt sett garvar ju de traditionella japanska sushimästarna käken ur led åt sådana här skandinaviska stolleprov, fast när det kommer till laxen? Den slank då fan i mig genom tullfiltret och det är i sig ett jävla mirakel. Innan detta skedde käkade japanerna visserligen lax, fast de var inte idiotsäkra nog att stoppa den rå i käften. Vild stillahavslax är lika mager som ätstörd torsk och ändå så stinn av tarmförstörande, slingrande parasiter att du var tvungen att grilla eller dränka den i salt för att inte skita ut inälvorna och själen dagen efter.

Sedan kom det svängiga 1960-talet och det bruna 1970-talet. På andra sidan klotet satt ett gäng norska entreprenörer och kom på att man kunde odla atlantlax i nät ute i fjordarna och jävlar vad det odlades. Laxarna blev smällfeta, parasitfria och så löjligt lätta att håva in att norrmännen till slut satt på kopiösa mängder av överbliven fisk. Norge hade ju redan mer fisk än folk, så den inhemska marknaden var mättad på två röda sekunder. Norrmännen blev helt tvungna att kränga denna smarriga skit i andra trakter. I Nordamerika käkades det förvisso redan laxsushi på 70-talet, så där var det ett dött lopp redan vid att ens tänka tanken att lansera norskt fisköverskott.

Man blev helt enkelt tvungen att söka på andra sidan jordklotet, i Japan, år 1980. Fast japanerna tycktes nästan yttra sig i kollektiv stämma orden: "nej tack, den där maskbomben slänger vi på grillen." Det dock dröja till slutet av det neonfärgade 1980-talet som den japanska tullen slutligen gav vika för laxen. Han som lyckades med det var mannen, myten och legenden Bjørn E. Olsen; norsk affärsman, diplomat, marknadsstrateg, aikido-shihan och mästare i kenjutsu. Mannen var sannerligen sin egen Kommendør Treholt och enmansninjatrupp som skickats ut för att rädda den norska marknaden från att kvävas under bergskedjor av laxöverskott. Tillsammans med den japanska matjätten Nichirei körde Olsen en så brutal charmstöt att japanerna till slut gav upp och började käka den råa, besiktade och feta atlantlaxen. Denna bragd har präntat in honom i den kulinariska historien som "laxsushins uppfinnare", vilket jag anser är en titel som han välförtjänt kan malla sig med tills universum består av enbart fotoner.

På tal om matlagning inom det norska-japanska sammanhanget, ty detta, för nu oss, på något jävla vis, in på mitt svammel om det traditionella, nordiska köket. Om vi för en sekund plockar bort havets fantastiska frukt ur ekvationen så påminner det norska köket en hel del om det svenska, fast efter en slarvigt utförd frontal lobotomi. Låt oss vara ärliga, det svenska köket är (enligt min hövliga åsikt) till vardags inte riktigt en karneval i Rio som får blodet att strömma till de mer spännande delarna av kroppen. När är då den norska maten är som bäst? Ja, är den som ett ryck på axlarna. När den är som sämst då? Ja, då snackar vi rent jävla hälsofarligt avfall. Min kropp är nämligen blott en trasig, krävande tempelruin som behöver medelhavskost och fräschör för att ens kunna producera en jävla tanke. Ge mig inte lutfisk, ge mig inte fårad fårmage. Mata mig med sol, vitlök och kryddor, annars funkar jag knappt som människospillra.

När vår saga faktiskt börjar hade jag blott överlevt på luft, ånger och skuggan av olivolja i ett halvår, utan en enda bit rå fisk och mina synapser hade vid denna tidpunkt börjat kortslutas. Jag suktade sushi lika mycket som en heroinist behöver sin sil. Det var inte bara att jag ville ha det; jag behövde det för att sluta känna mig mentalt som en punkterad pruttkudde som halvhjärtat fyllts med brunost. Så jag finkammade Bergen likt en rabiat, svältande gathund, bortom de ljuvliga men ack så dyra fiskstånden och det ståtliga monumentet över Bergens ädla sjömän, som kanske eller kanske aldrig fick smaka ordentlig wasabi, tills jag äntligen snubblade över ett till synes gulligt, thailändskt tillhåll, vilken vi kan kalla Brasserie Cachet, utrustad med en buffé som sträckte sig från smaskig phad thai till sushins heliga altare. Nu jävlar grillade vi med bensin. Mumsfillibubbis. Lovad vare Jiro Onos vakande öga över klibbigt ris och rå fisk att jag hittade den. Räddad. Jag hade sannerligen nått Trāyastriṃśa. Nu jävlar skulle det käkas norsk sushi för allt byxlinningen höll.

Det var detta tillfälle som jag upptäckte att (vid sidan av laxbidraget till sushin) norrmännen tydligen har en annan paradgren inom det kulinära: att sarga internationella matkulturer med samma precision som en påtänd schimpans beväpnad med hammare. Detta som mötte mig på buffén var inte sushi som jag vanligtvis var van vid.

Det var vid denna stund som jag fick stifta bekantskap med denna veritabla abortstyggelse, som låg hånleende på bufféns serveringsfat. Sannerligen en skändlighet bestående av friterad scampi, avokado och färska jävla jordgubbar. Laks Jordbær Maki voro dess namn. Som om Brasserie Cachet tagit en sushirulle, bestämt sig för att den behövde ännu mer svek och intoppad i en fruktsallad med en panerad räkkocktail i den, likt ett hatbrott inom det kulinariska. Jag kunde fan inte acceptera denna aspekt av verkligheten.

Två norska tjejer i tonårsåldern, knappt gamla nog att lagligt rynka på näsan åt rakfisk, betraktade den som om detta var deras förstfödda avkomma. I ett desperat försök att behålla förnuftet kände jag mig tvingad att avbryta deras tonårshäng genom att fråga dem den livsavgörande frågan med en stämma bärandes på hela civilisationers sammanbrott:

"Är detta normalt på sushirestauranger i Norge?"

De tittade på mig som om jag hade tömt bensindunkar över deras föräldrar och fimpat cigarrillen på dem. Snart fnissade de pillemariskt och svarade:

«Ja! Det var Sabrura som begynte å servere disse. Nå finnes de overalt.»

Jag höjde ögonbrynen så högt att de kittlade hårfästet. Jag lyckades på något jävla sätt klämma ur mig:

"Åh fan. Jordgubbar på sushi hade inte accepterats på sushirestauranger i mitt födelseland."

De skrattade till, synligen roade av min förvåning som utländsk "finsmakare". Jag förklarade att jag blott var en stackars landsflykting från österled, som nu hade gått och blivit livrädd för denna kulinariska påhittighet i mitt sökande efter något att tugga på. Tjejerna rekommenderade mig att pröva, ty detta var tydligen en smaksensation av rang. Vi utbytte några mer meningar om favoritsushibitar, sushitips och annat uppriktigt skitsnack innan vi gick skilda vägar för att fortsätta sköta oss själva och strunta i varandra innanför Brasserie Cachets väggar.

Mot all förmodan började ändå den förbannade mänskliga nyfikenheten, som har tagit mina artfränder till månen och ner i avgrunden, sugit sig fast i mitt sinne som en fästing. Mot alla instinkter som slipats genom år av sushiuppskattning gav jag efter. Hur illa kunde det egentligen vara? Jag gav efter. Jag tog en tugga. Jag kände smaken.

Hur smakade då denna fruktiga kreation?

Det var en smakmässig tågkrash mellan en misslyckad midsommarafton och en deprimerande fisketur; en smakprofil utformad av en kommitté av uttråkade nordbor som aldrig sett havet men hade läst på om sushi i en japansk broschyr med titeln Hur man jävlas utlänningar.

Samt makibitarna som gick under namnet Lune, vilket innehöll lax och mango då? Samma visa, bara en annan vers. Det smakade som konsekvensen av en clownbil som kraschat in i en silo fylld av krossade barndomsdrömmar. "Skämt" räcker inte ens till för att beskriva det. Exakt samma lust att lägga sig ner och ifrågasätta alla sina livsval.

Sedan var det majonnäsen. Den förbannade jävla majonnäsen. Som om norrmännen drabbats av kollektiv hjärnblödning ska man dessutom, som om det vore vaselin på biff, gegga ner vartenda jävla riskorn, maki som nigiri, i tjock, vidrig chilimajonnäs och förvandla varje aspekt av havets delikata kyss till en simpel och sorglig, slabbig kuksugning av Beowulf. Fisken försvann inte bara; den avrättades. Kvävd i ett sediment av blekt, krämigt svek. Tackar som fan att Brasserie Cachet serverade orörd, oskadd laxnigiri i snarlik form som Ejørn E. Olsen introducerat till sushin under 80-talet. Du ska fan veta att jag verkligen klamrade mig fast vid dessa bitar, som de var virke till en livbåt som skulle byggas av lax och ris, bara för att sedan äta dessa bitar med samma vördnad likt den munk som finner en enda oskändad druva i ett kar med vinäger.

Till slut kom jag till den avslutande fisk- och skaldjursgrytan. Jävlar vad jag skulle tröstäta mig på detta; ty jag älskar skaldjur. Jag kan absorbera detta genom porerna i huden. Jag kan dricka detta genom näsan. Jag vill fan drunkna i en kittel med kokta räkor och musslor och begravas i en kista av hummerskal på bottnen av Marianergraven. Denna skaldjursgryta ju självklart inte vara dålig, eller hur?

Inte direkt. Denna gryta var inte direkt hemsk till smaken. Som om den hade kokats på havsvatten med osäkerhet, typ. Lika intetsägande som en symfoni spelad på kazoo. Besvikelserna klumpade sannerligen ihop sig. Det var i denna stund som jag kom till insikt att jag hade pungat ut 300 norska kronor för en skitbuffé och att jag hade fått ut mer av dessa stålar genom att spola ner dem i toalettstolen. Brasserie Cachet hade dessutom böter på matsvinn. Detta äro ett initiativ som jag stödjer fullhjärtat. Dock var jag knappt halvhjärtad till att hosta upp ytterligare en enda slant till Brasserie Cachet, så jag tvingade i mig skaldjursgrytan för att slippa onödigt drama kring betalning och service.

"Jaha. Då har jag käkat där. Besviken är man ju men så jävla farligt var det väl inte?" tänkte jag ungefärligt när jag lämnade Brasserie Cachet. Fan vad fel jag hade det.

Klockan hade börjat närma sig 16:00 när grytan visade sig vara en trojansk häst fylld med biologisk krigföring. Jag hann precis fly in på det offentliga hemlighuset på Bryggesporens McDonkey's-sylta när skaldjursgrytan började klösa sig upp ur svalget på mig likt en djuphavssifonofor gjord av svart galla. Det var fan i mig längesedan jag skällde ut Gustavsbergstronen så här rått och ohämmat.

Jag tillbringade den resterande tiden av dygnet i ett palliativt horisontell på sängen och såg ut som Muammar Gaddafis dödsbilder. Det var ett fullständigt, systematiskt organhaveri och kallsvetten var ett faktum. Mitt i detta vansinne började jag dessutom feberdrömma. Själva drömmen kommer jag inte ihåg i detalj men jag vill minnas att jag hade fått i uppdrag från någon musikproducenthöjdare att komponera en sång som innehöll kreativa konstigheter som "en spätta till etta, en gammal föredetta..." och andra förnuftiga meningar som "för vår senaste, flygande magnet."

Ja, om detta inte är en poetisk självreflektion för min nyfikenhet på jordgubbsmakin och skaldjursgrytan som förlösts från mitt febriga undermedvetna så är det fan jag som är restaurangchef på Brasserie Cachet.

Här är dock den bisarra sanningen, Bergen: Jag älskar dig fortfarande. Du natursköna, regndränkta, sushi-saboterande underverk till stad. Du försökte testa mig med din fruktiga maki och ditt skaldjurssvek. Du lyckades nästan knäcka mig. Dock gav du mig också de där oklanderliga bitarna laxnigiri och för det, mitt i matförgiftningskaoset, förlåter jag dig.