En dissekering av kroppens invecklade ekonomi

En återkomst till Dramatenbaren på Kungliga Dramaten (eller Knögliga Traumatiska Teatern, om Andreas T. Olsson hade fått öknämna institutionen. Jag hade inte kallat denna teater för något annat än Dramaten eftersom de flesta kallar just denna teater för just Dramaten). Den här gången fördjupade jag mig icke inte i stendöda brittiska dramatikers verk och samtidigt förnedra gulliga och ovärderliga Desirée Ehn med min usla scennärvaro. Nej du, för Helvete.

Den här gången var agendan att dissekera människokroppens invecklade ekonomi under tillfällets sensei Takuya Fujisawas (藤澤 拓也) livfulla ledning. Bara uppvärmningen räckte för att man skulle känna sig varmare än en billig revolver, samt förbli anmärkningsvärt mycket smidigare och töjbar. Jag hade lätt kunnat föda ett fullvuxet sjölejon i spagat om jag besatt en livmoder och var mer magisk.

Detta var nämligen ingen vanlig dans, sanna mina ord; ingen dramatisk tango, ingen söt balett, ingen sensuell samba, ingen själsmasserande powwow, ingen charmig charleston, ingen ashäftig adumu, ingen energisk hopak, ingen gotisk butoh. Icke ens en sådan där töntig "dans" som inavlade adelsfamiljer deltar i för att kamma hem sociala segrar och för att tvångsbortgifta sina döttrar till någon vindögd, överbettsutrustad officer som fått sin titel via sitt efternamn istället för mängden män han har fällt ute i skyttegraven, medan hans överbefälhavare nickar så där belåtet och instämmande som Mr. Miyagi i slutet av The Karate Kid (1984).

Detta var mycket mer spännande än så: i stället vägleddes vi genom rörelser och uttryck inspirerade av Örjan Anderssons och Anders Lindmans dansteateruppsättning av Das Kapital (baserat på Karl Marxs brutala granskade av de psykopatiska makarna Herr Mammons och Fru Oikonomias blodtörstiga mördarmaskineri som kallas kapitalism). Det bästa av allt? Allt var individualiserat, vilket gjorde att även denne gamle kolklimp kunde försöka sig på lite konstnärlig dans, helt ur synk med alla andra med obefläckat samvete. Jag skulle lätt göra detta igen utan att tveka. Nu letar jag danspartner. Så, får jag lov? Eller ska vi dansa först? En revolution utan dans är fan ingen revolution värd att ha.