En lovsång till paleontologen

Föreställ dig själv som detektiv, fast du arbetar bara med kalla fall, ditt brottsoffer har varit dött i eoner, brottsplatsen är en hel kontinent och de enda vittnena är avlagringar i jordskorpan. Ditt uppdrag är att pussla ihop förhistoriska livsöden, granska evolutionära processer och ekologiska katastrofer med medel som är (i bästa fall) fragmentariska och (i värsta fall) bara en suggestivt formad sten. Om du frivilligt väljer detta yrkesliv av damm, gips, obråd död och ständiga debatter över förstenade käkben betitlas du, med en blandning av vördnad och medlidande, som paleontolog; i grunden en tidsresande gravplundrare som gräver fram skeletten ur den blå pärlans garderob. Du äro den naturhistoriska vetenskapens stolta fanbärare, vilket i praktiken innebär att du specialiserar dig på att förklara varför saker hände för miljontals år sedan, eftersom iscensättandet av en repris ur kritaperioden i ett laboratorium tenderar att bli en både jävligt dyr och etiskt tveksam historia.

Även om granskandet av uråldriga ben har florerat sedan antiken (och förmodligen gett upphov till en och annan mytologisk best, då antika greker hittade mammutben och utbrast på ett av de hellenska språken "Aha, cykloper!") var det först när zoologen Georges Cuvier på 1700-talet påbörjade sitt ständiga jämförande med skelettdelar emellan som fältet fick sin akademiska stamtavla och fick senare alla att inse att det inte var några syndiga nefilim som skitit blankt i att borda Arken till Ararat, utan bara djur som hade haft oturen att missa färjan till nutiden. Under 1800-talet exploderade detta intresse i ett vilda västern för benjägare, där både akademiker och gentlemän slogs om att namnge de mest imponerande och ruggigaste monstren. Precis när du trodde att du hade hajat läget, påträffade dina kinesiska kollegor en vetenskaplig jackpot i form av nya fynd under 1990-talet, som sedan dess fällt gamla rön och gett dig en skattkista av nya, lustiga varelser som tvingar dig att rita om evolutionens släktträd med febril entusiasm.

Som paleontolog sitter du skönt grensle över staketet som skiljer geologi från biologi, likt ett excentriskt syskon som snor verktyg från sina föräldrar. Du lånar geologens hammare för att hamra dig genom tid och rum till upplysning, samt biologens skalpell för att dissekera livets mekanismer – fast på organismer som varit stendöda sedan länge. Din verktygslåda är därav en skön röra av biokemi, avancerad matematik samt ingenjörskonst, allt för att avgöra huruvida tyrannödlornas konung hade fjädrar eller hur en trilobit egentligen såg på omvärlden. Allt eftersom du har blivit bättre på att argumentera för dina slutsatser har även fältet delats upp i alltmer specialiserade läger: paleobiologerna som försöker återuppväcka forntida ekosystem på pappret, paleoantropologerna som gräver i mänsklighetens egen, röriga bakgård, samt paleobotanikerna som är världens enda experter på blommor som ingen någonsin har doftat på.

De viskningar från avgrunden som kallas fossil, är både din största tillgång och din ständiga källa till frustration. Att fastställa åldern på dessa reliker är dessutom en mörk konst i sig. Ibland har du turen att hitta dem i närheten av ett stenlager som kan dateras med radiometriska metoder, vilket ger dig en härligt exakt siffra att stoltsera med. Oftast får du dock nöja dig med biostratigrafi: ett enormt, LEGO-bygge där klossarna ständigt saknas och präntats i ett tystnat tungomål. Att klassificera fynden äro fan inte lättare; evolutionen är i en ständig tonårsfas och tjuter, nästan drunknande i den snorigaste ångestgråt "DET ÄR INGEN FAS, MAMMA!!! JAG ÄR SÅ HÄR, KÄRRINGJÄVEL!!!" åt Moder Natur. Därför klamrar du fast dig vid kladistiken för att rita upp släktträd så komplicerade att de skulle få episka Yggdrasil att likna en gullig bonsai. Som om inte det vore nog, kom molekylär fylogenetik till undsättning i slutet av 1900-talet som det nya, skinande verktyget på forskningsfältet. Genom DNA-analys från nu levande släktingar kan nu dessa genetiska kartografer nu vägleda dig som nobel benknackare till slutsatser hur nära släkt dessa djur egentligen var och till och med räkna ut när deras förfäder bestämde sig för att gå skilda vägar (vilket antingen bekräftar årtionden av mödosamt arbete eller, mer underhållande, startar nytt akademiskt käbbel).