Jamme, jamme 'ncoppa, jamme jà

Du står nu mitt på Vetrlidsallmenningen i centrala Bergen. Vad gör du där? Du ska uppåt. Glöm moderna, mjäkiga transportmedel. Du ska kliva ombord på Fløibanen; den 850 meter långa elektriska linbanan som har sedan 1918 klamrat sig fast vid Fløyens bergssida som en envis älskare som vägrar släppa taget. Två gravitationsföraktande mekaniska vidunder till mirakelvagnar i ren, oförfalskad envishet släpar nu dig uppför Fløyfjellets bergssida i en ständigt balanserande dödsdans mot avlägsna skyar medan du, med en biljett i fickan och en svettig ostsmörgås från Narvesen växande i munnen, njuter av den vertikala vansinnesfärden.

Under uppstigningen passerar du hållplatserna Proms gate, Fjellveien och Skansemyren. Släng nu en bläng ut genom fönstret, för Helvete! Där nere slingrar sig vandringslederna Tippetue och Fløysvingene på Fløyfjellets västra brant. Tippetue ligger längst i norr för de sanna masochisterna, medan Fløysvingene håller sig i mitten för de som gillar att ta ut i svängarna lite mer harmoniskt. Alla dessa vägar samlas runt berget likt ett virrvarr av tankar i en postmodern filosofs kranium; förvirrande men ack så underligt tillfredsställande. Och skåda! Kamveien kämpar sig uppåt i en sydostlig riktning från Skansemyren innan den gör en tvärvändning, likt en fegis som ångrat sig i sista sekunden och letar sig tillbaka mot Fløyen under namnet Knattenveien.

Men låt oss stanna upp ett slag. Vi måste snacka turistindustriell dårskap. Året är 1974. Några skitnödiga byråkrater och patologiskt galna hotellmagnater i en kommitté för hotell- och tunnelprojekt jäser på ett rökigt konferensrum och kliar sig blodiga i hårbottnen.

«Vet dere hva?» säger något geni, antagligen med näsan full av tveksamma, colombianska substanser.
«Det er altfor vanskelig å parkere ved dalstasjonen! La oss sprenge en kilometer lang, tofelts motorveitunnel rett inn i fjellet fra Starefossen, og når vi likevel leker som muldvarper, kan vi like gjerne bygge et gigantisk hotell med 150 rom inn i selve fjellveggen, komplett med campingplass og parkeringskaos!» 

Ja, för synonymen till "orörd natur" är ju sannerligen ett underjordiskt skurkbygge värdigt en sunkig spionrulle för semesterfirare i husvagn. Tack och lov stendog denna idé i byråkratins korridorer och berget fick därav behålla sin värdighet.

Innan du hinner fundera mer på denna arkitektoniska hybris är du framme vid Fløien station 320 meter över havet, där luften är tunnare och pretentionerna högre. När du väl närmar dig kanten på utsiktsplatån möts du av ett stängsel. Blott icke vilket stängsel som helst, nej, det är prytt med noterna till nationalsångshyllningen «Udsigter fra Ulriken». Tänk på den kosmiska ironin i detta: du står på Fløyen men räcket kväder om grannberget Ulriken. Det är som att gå på en Gaahls Wyrd-konsert under Beyond the Gates och tvingas lyssna på en skitpackad kuf i publiken, beväpnad med ostämd ukele, som skrålar Emperor-covers. Fast vem bryr sig egentligen? Utsikten härifrån är så storslagen att den hotar att spränga din synnerv. Staden, fjorden, de skogsklädda bergen; allt ligger där som ett dukat bord för din existentiella svindel. Altanen öppnar sig som en episk teaterscen där Nordsjön möter norska urberg.

Fløyen, eller Fløien, om du föredrar den lite mer gammelmodiga stavningen (och ärligt talat, vem bryr sig om en vokal när världen ligger för dina fötter?), är mer än bara en utsiktsplats. Det är en lekplats för vuxna som har tappat greppet och barn som har för mycket energi. Här uppe kan du trycka i dig lokalproducerade kalorier på Fløirestauranten, Fløistuen kafé eller Skomakerstuen. Eller varför inte ta med dina djupt deprimerade kollegor på "teambuilding" i friska luften? Inget svetsar samman en grupp mellanchefer som att svindla ihjäl sig tillsammans i natursköna omgivningar. För de små finns här Bergens bästa lekplats och precis bredvid ligger den mystiska Trollskogen. Det är en plats som ser ut att vara formad av en förfriskad folksagoförfattare, komplett med nyfikna getter som stirrar på dig med sina horisontella pupiller. Dessa getter vet saker. De känner till dina djupaste, mörkaste hemligheter och de dömer dig hårt. Vill du stanna över natten kan du krypa in i Konglen (Kotten), en arkitektonisk skapelse upphängd i trädkronorna. Du får sova som en jävla ekorre, dinglande mellan himmel och jord, i hopp om att den lokala faunan inte bestämmer sig för att skaka ner dig.

Nöj dig dock inte med detta. Det finns mer terräng att erövra. Om du rör dig 200–300 meter fågelvägen bakom stationen hittar du den faktiska bergstoppen, Fløyvarden, som stoltserar med 400 meter över havet. Detta är en del av de legendariska Byfjellene, de sju bergen som klämmer fast Bergen i ett geologiskt skruvstäd. 

Härifrån öppnar sig ett nätverk av stigar som kan få den mest härdade äventyrare att gråta av utmattning. Du kan vandra runt i Fløydalen, hälsa på den gamla Fløipilen som står stolt och pekar ut riktningen för ditt nästa äventyr. Härifrån är det så välskyltat att till och med en blind kartläsare kan navigera sig fram genom skogen. Bege dig ut på en episk odyssé mot Blåmanen, Rundemanen och Sandviksfjellet. Är du helt livstrött kan du vandra över Vidden hela vägen till Ulriken (ja, berget från stängslet). Hela detta nätverk av stigar kallas Byfjellene, och det sträcker sig som ett nervsystem från Munkebotsvatnet i norr, över stock och sten, ända upp till Midtfjellet och vidare mot de karga höjderna. Glöm inte heller Skomakerdiket, där du kan paddla kanot och leka laglös skogsmulle i vildmarken, bara några minuter från närmaste latte-servering.

Det är vilt, det är vackert, det är monumentalt intensivt. Detta är Fløyen, eller Fløien (stava det hur fan du vill) i sitt absolut mest storslagna, hjärtskärande praktfulla ässoffer till mänskligheten.