Filmrecension - Tetsuo: The Iron Man (1989)

Idag är det 35 år sedan som Shinya Tsukamotos ogängade genombrottsfilm hade världspremiär på Nakano Musashino Hall i Tokyo, Japan. Filmens namn är Tetsuo (japanska: 鉄男, ungefär 'järnman' eller 'man i järn'), i väst är rullen känd som Tetsuo: The Iron Man.

Vad handlar denna film om då? Jag skulle vilja beskriva den som resultatet av en korsbefruktning mellan David Cronenbergs Videodrome (1983) och Eraserhead (1977) av David Lynch. Om vi ska vara mer specifika då? Då blir situationen en häst av en annan färg, eftersom filmens enkla, men ack så komplexa handling är så sjukt, urbota okonventionell att jag nästan behöver berätta hela handlingen för att det ska bli begripligt. Denna uppgift är i sin tur lika lättutförlig som att förklara kvantfysik under en minut, så jag får förklara det stötande kortfattat: 

En kontorsnisse (Tomorowo Taguchi) råkar köra över en metallfetischist (spelad av Shinya Tsukamoto själv) och som straff förvandlas hans lekamen långsamt till ett levande, biomekaniskt skrothögskaos.

Själva berättandet av filmens handling är i sin tur ett riktigt skitäckligt sinnesknull av sällan skådade slag. Tsukamoto hinner under 67 vansinniga minuter utsätta tittaren för scener som innehåller galna stopmotionjakter genom Tokyos gränder, en otäck vision om framtiden, gutturala skrik, skön homoerotik och kopiösa mängder av groteska ljudeffekter till precis lika vidriga specialeffekter. Allt omkransat i bländande och ärofyllt svartvitt till tonerna av skitball industriell musik signerad Chu Ishikawa (1966 - 2017) från musikgruppen Der Eisenrost.

I slutändan härrör denna films egenhet från mer än bara filmens berättelseaspekter. Det sätt som Shinya Tsukamoto levererar den här historien på visar tydligt att Tetsuo är filmen som definierande den filmgenre som har kommit att kallas japansk cyberpunk; som ytligt påminner om den typ av dystopisk science-fiction som är populär i väst, som dock kännetecknas av industriell bildestetik som både nyanserar och ramar in en okonventionellt berättad handling om råa känslor och skräckinjagande kroppsmetamorfoser.

Jag älskar varenda jävla sekund av den här rullen. En solklar 5/5.