Ett gaahlet möte med hon under oss på Galleri Fjalar

Galleri Fjalar gömmer sig i Bryggen i Bergen, inkilat i en av de gamla hansestadsbyggnaderna som överlevt ödeläggande bränder, massdödande pestepedemier och internationella horder av turister. Galleriet slog upp portarna för världen år 2018 och har sedan dess blivit en attraktion för konstentusiaster och musikuppskattare från planetens alla möjliga hörn.

Nu grubblar du säkert över namnet Fjalar. Jo, det härrör från den ena halvan av de elaka dvärgbröderna Fjalar och Galar ur nordisk mytologi. Denna dynamiska syskonduo antog att det snabbaste sättet att armbåga sig fram i Yggdrasils grenverk var att döda Kvaser, i princip de nio världarnas vandrande uppslagsverk, som bokstavligen växte fram ur asarnas och vanernas saliv (ja, gudarna dreglade princip fram honom till liv). Dvärgsyskonparet mördade ihjäl honom så att det stänkte om det, för att sedan (eftersom de tydligen uppskattade hantverksbryggning) brygga Suttungamjödet av hans blod; den trolldryck som får varje salongsberusad skald att spotta fagra verser likt Brage försupen på espresso. Du kan läsa mer dessa mordiska mikrobryggare i Skáldskaparmál, den nordiska lathunden för alla som vill kväda som en poet utan att egentligen veta vad man sysslar med. Sådana som Markus Birro, Björn Ranelid och jag alltså.

Ja, ja. Du hajar: jag kan mina namn. Låt oss återvända till galleriet i sig (jag håller ju fan tråden likt en narkoleptiker). Jag var osäker på vad jag skulle se hos Galleri Fjalar. Var det konst i själsligt berikande fornnordisk stuk (om man nu utgår från namnet på verksamheten) eller något tråkigt nutida som förlösts i själsdödande modernism? Nej då. Fast jo då. För Helvete. Minus det trista. Det voro häftigare än så. Det var tidlöst. Det var evigt. Det var det kreativa rum tillhörande galleristen, konstnären, Sunnfjord-sonen, den norska svartmetallens mest intressanta och kanske mest mångsida utövare som bär namnet Kristian Eivind Espedal. Denna renässansman äro dock mer känd under hans nom de guerre som mannen, myten och legenden Gaahl; en av medskaparna till legendariska Wardruna, Gaahlskagg och God Seed, samt föredetta frontman i Gorgoroth och i skrivandets stund: den drivande kraften bakom Gaahls Wyrd och Trelldom.

Jag må då erkänna en sak: jag förväntade mig icke att han skulle sitta avslappnad och bakåtlutad på en trästol i svalgången utanför entrén till Galleri Fjalar, smuttande på ett glas vitt vin i friska luften (fast jo, det var nog inte helt oförväntat, jag tyckte dock att färgen på vinet var lite otippad) när jag råkade upptäcka att Galleri Fjalar hyste sin närvaro i anrika Bryggen i Bergen. Jag kom av mig rätt rejält när jag anlände, det må jag erkänna, för jag hade ingen aning om att han snart skulle ställa ifrån sig vinglaset och hälsa mig välkommen på engelska till Galleri Fjalar.

När jag rätt paff svarade honom på svenska med verbal tacksamhet för hans bidrag till musiken såg han nästan ut att bli lika paff som jag över att jag besvarade hans fråga på svenska. För någon utomstående var det nog som att se två fiskar från två olika hav som precis upptäckt att de delade boning på Akvariet i Bergen. Gaahl tycktes dock hitta sig och sade på sitt utpräglade Bergenmål att Galleri Fjalar vanligtvis inte har öppet på måndagar, fast jag var välkommen att ta mig en titt i galleriet ändå.

Det första han visade var faktiskt ett exemplar av ...By the Word..., den senaste Trelldomplattan i sin ordinära form, samt en deluxeversion med konstfoton inkluderat. Jag passade på, likt en begeistrad Annie Leibovitz, att knäppa flertalet bilder av galleriet för att kunna skryta senare: "jag har satt min fot i Galleri Fjalar" och det är en mening jag velat säga länge.

När jag kom ut från galleriet stod han där fortfarande, nästan väntande på min sorti från galleriet. Gaahl undrade om jag lade märke till skulpturen som befann sig i galleriet.

«Kunstneren bak verket er en av dine landsmenn», förklarade han. «Han har en utstilling her akkurat nå.»

Denna skulptur visade sig heta "Hon under oss" och att stå öga mot öga inför Henne var att möta skogens uråldriga väsen, en gestalt sprungen ur blodet, jorden och nattens mest dolda hemligheter. Hon är inte bara en skulptur; det är ett kärl för det som borde ha förblivit glömt. Bakom verket står den mytomspunne Trollgubben, ett anonymt väsen som lever i gränslandet mellan människans rike och de vilda väsendenas domäner i Hälsinglands granskogar.

Trollgubbens hantverk är både besatt och rituellt. När han skapar, söker han sig till platser där slöjan mellan världar är som tunnast; till glömda gravhögar och tysta, trolska skogar. Där, under nattens beskydd och i ett tillstånd där verkligheten löses upp, samlar Trollgubben in rötter, ben och jord som bär på minnet av det som vandrat där före oss. Trollgubben arbetar med en frenesi som gränsar till feberdröm; varje material är ett offer, varje sammanfogad del en bön till de andar som Trollgubben kallar hem.

Det sägs att Trollgubben ger dessa skulpturer liv genom att väva in sin egen essens i dem. Trollgubben låter sitt hjärteblod färga träet och benen, en gåva av livskraft som binder varelsen till vår värld. För Trollgubben är skapandet en helig balansakt mellan ordning och kaos, där varje offergåva, vare sig det är alkohol eller det egna blodet, är nödvändig för att blidka de krafter som manas fram.

Trollgubbens skulpturer är vildmarkens sanna barn, födda ur en symbios av traditionell nordisk trolldom och voodoo. De bär på en kuslig skönhet, en påminnelse om att varje ting som föds har en motsvarande förstörelse i sig.

Jag svarade att jag fann det väldigt häftigt och svarade klumpigt att jag kände igen hans visuella konst i samma veva.

Gaahl log. Jag passade på att erkänna att jag var en uppskattare av hans målningar vid sidan av hans musik. Gaahl gav ifrån sig ett belåtet «hm» som svar. Det var min signal att erkänna att jag kände mig rätt "starstruck" i stunden. Riktigt jävla betagen. Jag tog tillfället i akt att fråga:

"Får jag ta en bild med dig?"

«Selvfølgelig.» svarade Gaahl.

Och snart togs detta överexponerade foto.

«Det ble lyst.» konstaterade Gaahl om fotot.

"Ja, varde ljus." svarade jag, utan att alls tänka på hans inställning till så kallad judeo-kristen etik och teologi.

Jag hade ju i själva verket försökt säga «Hvis lyset tar oss» för att stoltsera mina black metal-kunskaper. På grund av bristande kunskaper om vad Gaahl hyser för åsikter om Burzum och fåntratten bakom enmansbandet. Faktum är det att jag åkte på en så ordentlig jävla tunghäfta att det blev fel utav bara fan i Helvete. Trots att jag nu ville gömma mig under mina fötter tillät jag mig själv förbli snabb i tanken.

"Ja det blev ljust." rättade jag mig.

«Hm.» svarade Gaahl med något jag vill tolka som belåtenhet.

Efter det tog jag han i handen och sade på min bästa norska att det var hyggeligt å träffa honom. Han sade att nöjet var det samma. I samma stund sade den man som hade svävat runt i bakgrunden att han skulle gå och köpa snus. Denna snussugne herre har jag i efterhand insett var Robin Jakobsen, Galleri Fjalars andre ägare, tillika Gaahls kjæreste.

Vi vinkade adjö. Jag insisterande att jag skulle återkomma en annan dag. Vilket Gaahl också tyckte var hyggeligt. Vad Robin hade för åsikter om min annalkande återkomst förblir ett mysterium än så länge; han var redan upptagen med att tjacka snus.

Det har sagts att man inte ska träffa sina hjältar. "Skitprat", säger jag. Gaahl levererade jävligt bra service med värme och entusiasm, vilket jag verkligen uppskattar. Jag är dock lite besviken på att jag inte hade möjlighet till att stifta bekantskap med Herr Due som hemsöker galleriet i jämna mellanrum. Jag får helt enkelt lära mig leva med denna aspekt av verkligheten. Hoppas jag.

En annan aspekt av verkligheten som jag tyvärr också måste lära mig att leva med det faktum är att jag icke fick äran att träffa David Lynch, Ozzy Osborne eller David Bowie heller. Jag fick dock träffa Gaahl. Det är en stor tröst.

Jag är vet inte om du kommer att läsa detta, Gaahl. Men sluta aldrig att vara du.