En skål till regnet

Låt mig höja bägaren med regnvatten för att utbringa en skål till själen av Bergen: regnet. Den nakna sanningen är att Bergen är mer den lilla pittoreska grytan mellan de sju bergen. Vi talar om en plats där himlen har ett permanent, oprovocerat nervsammanbrott och häller ner kopiösa mängder väta över ont anande människor under drygt 240 dagar om året. 

Tror du då att bergenseren fäller tårar över detta i regnet? Tror du att han ängsligt river av sig Hordalandsbunaden, kurar naken ihop sig i fosterställning och gråthandtrallar sig till evig, drömlös sömn under pågående skyfall? Nej då, istället skrockar hon belåtet i skyddet av dörrposten, tänder en kubansk cigarr så smällfet att den behöver rökas genom att penetrera dammsugarmunstycket, för att slutligen mässa det uråldriga, heliga mantrat: 

«Det finnes ikke dårlig vær, bare dårlige klær.» 

Du hör hur sunt detta låter. Skulle du yttra dig så om alla dessa israelskt anlagda skogsbränder som bränner ner kontinenten? 

”Det finns inga dåliga eldsvådor, bara dåliga asbestkostymer!”

Kasta ner mig från Fløien om genomsnittsbergenseren inte menar detta på blodigaste gravallvar. 

Om du istället kastar ett jämförande öga på grannstäderna; Oslo (som stänks ner av futtiga 763 millimeter) eller Trondheim (som knappt ens fuktar skosulorna med sina 895 millimeter) så inser du att Bergen existerar i en egen dimension av maritimt ursinne.

Storleksmässigt äro Bergens kommun ett geografiskt monstermissfoster som sträcker sig från det saltfradgande havet i väst till det tusenmeterhöga Gullfjellet i öst. Direkt mot denna vidsträckta jätteort skickar regelbundet Nordatlanten sina mest förbannade lågtryckssystem. Specifikt in mot den norska kusten, där stadsgränsen möter Gullfjellet. Vid detta berg tvingas sedan molnen uppåt i en sadistisk orografisk erektion som bara resulterar i en sak: ständigt pågående syndaflod i varierande mängder. Det är nu som du snart hajar att klasskillnaderna i Bergen inte mäts i inkomster, de mäts i millimeter. Du kan bo inom samma kommungräns och ändå drabbas av väderleksmässiga klasskillnader som får feodalsamhället bistra verklighet att framstå som en kommunistisk barnlek, samt om du mot all förmodan skulle få för dig att flytta hit, så ska du vara lika rävaslug som schackstormästare Magnus Carlsen när du söker boning. Bosätter du dig i Kokstad, ett stenkast i söderns väderstreck, klarar du dig undan med skamliga 1900 millimeter. Det är nästan trevligt. Nästan. Om du dock begår det fatala misstaget att köpa in dig längs den fashionabla Fjellveien, precis under berget Fløyens branta väggar, dränks du i 2350 millimeter (en årlig skillnad som enbart den motsvarar hela Trondheims sammanlagda livsuppehållande fukt). Det är sjukt. Det är obehagligt. Dock om du är så obota jävla dum i huvudet att du bosätter dig i Hausdalens ogästvänliga stup eller Brekkedalens ursinniga skrevor, ökar volymen till 3600 millimeter. Där bor det naturligtvis inga människor, av den enkla anledningen att Darwin spolade bort dessa arma själar för länge sedan, eller så gick de samma evolutionära öde som Kevin Costner i Waterworld och seglade ut i Nordsjön för att pimpla sitt eget återanvända piss.

Vissa obildade stadsbor påstår klagande att "det alltid regnar i Bergen". Ja, nästan, men vad sen då? Hösten och vintern är en orgie i väta, med mellan 15 och 21 regndagar i månaden från september till mars. Det är poesi i rörelse. Det är doften av blöt asfalt, neonljus som speglas i symbiosen till smattret av det innehåll som vanasonen Frej tömmer i livsförutsättningens tecken över ditt plåttak, allt medan du åtnjuter ditt glas Frydenlund på balkongen. Om du dock är en sådan där D-vitaminknarkande mes som absolut måste se den där självlysande gasbollen på himlavalvet? Åk dit i maj. Då kan det hända att den upphör med att vara förbarmande kysk med sina strålar och bryter sig genom molntäcket i fem ynka jävla minuter. Resten av året är därefter en obeveklig kavalkad av höst och vinter där mörkret och vätan smälter samman till en enda lång, blöt omfamning. Du älskar det, eller så far du till Sahara och torkar ihop till en mumie.

Att blott gå till REMA 1000 för att handla kräver samma taktiska förberedelser som en djuphavsexpedition i Bergen, för lokalbefolkningen går inte ut; de rustar sig för strid. Här går man inte ut i bräckliga, moderiktiga trasor hopsydda av barnslavar i Bangladesh. Nej, nej, för fan. Vi snackar om högkvalitativa, hydrofobiska regnkappor som kan motstå atmosfäriskt högtryck, monstruöst förstärkta paraplyer som kan användas i närstrid, samt stövlar gjorda av vulkaniserat gummi som skulle få NASA att nicka godkännande. Bergensaren kliver därefter rakt ut i monsunen med hakan högt i vädret i sällskapet av en blick som säger: "är det här allt du har, du fuktiga jävel?" i den tappraste, mest trotsiga, absolut livsfarligaste form av mänsklig värdighet och rör sig genom skyfallen med en arrogans som bara kan kultiveras i ständig anpassning.

När regnet då svarar genom att utföra ett systematiskt, vertikalt attentat mot snustorra ytor så hårt att till och med de mest hårdnackade lokalpatrioterna tvingas pressa ner hjässorna i byxlinningen för att slippa risken att drunkna stående, flyr de då? Ja. Fast nej. De gör en strategisk reträtt in i den kultur som bekransar dem i symbios med deras sju fjäll; in mellan de, sneda tjärdoftande träskjulen runt Bryggen, som har stått emot både pesten, bränder och hundratals år av konstant blöta, för att återuppväcka minnet av en svunnen tid då hanseatiska köpmän stank av kroppsodör och torkad fisk, muttrande bittra sanningar i mörkret. Eller så flyr man det himmelska vattnet utomhus genom att betala pengar för att hamna inomhus på Akvariet i Bergen för att beskåda marinfauna svävandes i sin egen, lugna storm; bara för att undvika det där vattnet som faller gratis från himlen utanför. Så står man där, dyblöt och eländig, stirrandes på en söt, brunfläckig igelkottfisk (Diodon holocanthus) som nyfiket tittar tillbaka på en med sig egen, talande blick som säger: "på vilken sida av glaset befinner du egentligen?"

Skål på den, greve som baron.